En riktigt lång text skriven av en rätt så lång kille som inte tänker långsiktigt och är lite smygstolt över det, även om det inte funkar i längden.

Jag älskar att göra saker. Alltid. Alla små konstiga idéer jag har ska utföras, skrivas ned eller spelas in, annars känner jag mig uttråkad. En vän sa en gång att jag kanske förväntar mig för mycket av livet. En annan att jag verkar tro att mitt liv är en film där det bara ska hända intressanta saker jämt. Jag vill påstå att de har fel och rätt precis samtidigt. JA, jag tänker på mitt liv lite som en film ibland och det händer (oftare än vad man kan ana) att jag går runt och gör filmmusik i mitt huvud, oftast hissmusik. Och JA, jag förväntar mig enormt mycket av livet men det är för att jag vet att livet kan leva upp till det om jag bara låter det göra så. Varför pratar jag nu om det här? Kanske för att det blev riktigt aktuellt i helgen.

I Fredags hade vi ett matteprov, ett riktigt olidligt sådant då jag studerat lite mindre än jag borde ha gjort. För att dämpa min förtvivlan när jag föll handlöst ner i Geometriträsket lyssnade jag på Håkan (Hellström, även om jag inte ska behöva skriva ut efternamnet.). Det var någonstans i En midsommarnattsdröm som något bara uppenbarade sig för mig; Jag måste till Göteborg. Tanken förföljde mig hela skoldagen och jag utarbetade någon slags plan för det hela. Efter skolan julfikade jag med Einar, Lisa och Korre. Under fikan satt jag med datorn i knäet och letade efter tågbiljetter. Jag hittade en perfekt som skulle gå dagen efter vid 12tiden och la ett bud. Sedan gick vi och lyssnade på Saarah Flöjts konsert, gick till Vox och drog med barn hem till mig (Maja och Ayo! =). Efter några timmars vilande i min säng (vilket är stardardsysselsättning in The House of Kim) kilade de hem och jag blev ensam kvar. Efter någon timme kom Simon förbi och vi såg på tv och smed min reseplan. Tidigt morgonen där på tvingades vi upp ur våra sängar och jag packade snabbt en väska. Vid 10.58 satt en överlycklig vinnare till en biljett för en resa med x2000 Stockholm - Göteborg på Uppsala Central och vid 11.09 satt denne på ett tåg till rikets huvudstad.

I god tid innan detta tåg skulle rulla in på centralen i Stockholm hade jag sett till att stå vid en dörr så jag skulle kunna komma av tåget först så att tid skulle finnas till att ta ut pengar. När tåget stannade och jag med kraftigt stegrande puls som skulle kunna ha räckt till att kommit näst sist i OS-Finalen på 100meter vred jag om handtaget för att stiga av . Självklart var det något fel på dörrjäveln och min fina förstaplats i kön byttes ut mot en 15:de plats bakom en grupp människor som jag antog var en lokalfalang till PRO. Efter att ha kommit förbi tanterna och av tåget började jag springa mot en pressbyrå. Detta bara för att hamna bakom ett gäng, ehh... överdimensionerade medborgare. Med en snabbarmbågsmanöver och kvicka ben övervann jag som tur var detta hinder... Fast inte ens mina 60kilo rena muskler kunde förhindra den kommande katastrofen; PROtanterna hade hunnit före till pressbyrån! Jag fick lugnt och snällt ställa mig bakom dem och vänta medans de var och en fick en grundkurs av expediten i hur man använder ett kontokort. När tanterna äntligen hade gått var det bara jag och en man före. Denne man var, som man kanske kan tro, inte vilken man som helst, det var självklart "Mannen-som-hade-glömt-bort-sin-kortkod-och-inte-har-kontanter-men-ändå-måste-köpa-biljett-så-han-hinner-med-tåget-till-Skövde"!

Som ni kanske förstår var min frustration nära på att väga över mitt annars värmländska och lugna sätt, men tur för mig är att personalen på Pressbyrån är specialutbildad i att göra sig av med sådant folk så efter ett kort tag stod jag där med en Festis i handen, öga mot öga med kvinnan som jag trodde skulle bli min räddning.

-Jag tar den här, sedan vill jag höja beloppet också till 150kr.
- Åhh, tyvärr kan vi inte göra så i den här kassan, vi har väldigt ont om kontanter just idag.
-...
-Det finns bankomater runt hörnet dock. Om det kan vara till någon hjälp?
-TACK!

Jag betalade flaskan, trängde mig ut ur pressbyrån och satte av mot bankomaterna... Detta bara för att springa in i mina kära vänner PROtanterna som uppenbarligen tyckte att denna denna Lördagseftermiddag klockan 12.02 passade sig att ta ut pensionen. Jag omdirigerade ett högt skrik av frustration till att bli ett tyst mumlande med medföljande inre skrik. Liksom alla varadagsplågor (bortsett från min tinnitus) hade denna tantblockad ett slut och jag kunde ta ut mina pengar, 200kr. Biljetten skulle kosta 125kr och jag behövde därför växla ena hundringen till något mindre. Min första tanken gick till växlingsautomaterna vid förvaringsboxarna, tyvärr var dessa blockerade av ett japanskt par som stod och diskuterade hur de skulle växla. Planen fick alltså istället bli att köpa något på Burger King, som precis brevid för att bryta min hundring. Tur för mig så finns det tre kassor varav en var blockerad av en äldre kvinna, en blockerade av en väldigt överdimensionerad (ny favorifras) man som beställde så mycket mat att jag började leta efter en dold kamera och en barnfamilj som just blivit klara med alla sina barns beställningar (vilka jag antar tog längre tid än ett genomsnittligt samlag (3-13 min med 9 stötar i min. Källa: http://iq.spray.se/qa/show/13199/Hur-l%C3%A5ng-tid-h%C3%A5ller-ett-genomsnittligt-samlag-p%C3%A5/) . Jag går till den nu lediga kassan och följande utspelar sig:

-En cheeseburgare, tack!
-Oki. Det blir 12kr. Var det bra så?
-Ja! Tack! *Kastar nästan hundringen på tjejen i kassan*
-Okej, nu ska vi se här...

Amanda, som jag tror hon hette hade det underbara prefixet "Ny på jobbet!" på sin namnskylt och bredvid stod en VÄLDIGT pedagogisk handledare som förklarade PRECIS ALLTING för Amanda på ett lugnt och artikulerande sätt. Tur för Amanda att hennes handledare förklarar så bra, för Amanda kunde verkligen INGENTING. Efter att slagit fel några gånger och haft problem med kassalådan så börjar hon ställa sig och räkna upp växeln. Långsamt och säkert, i en fin hög som totalkrossas av att jag i princip sliter åt mig den och springer iväg mot tåget med en väska i ena handen och en hamburgare i andra. Jag hinner till plattformen och möter upp killen som jag skulle köpa biljetten av.

-Men tjena! Där är du ju!
-Jo, förlåt om jag är sen, tog ut pengar och behövde växla och så, du kan inte ana vad jag gått igenom.
- Ojsan, hoppas det inte var mycket, du hade ju inte direkt behövt stressa, jag åker ju också med på tåget och jag har tagit med växel och så. Så det hade ju löst sig ändå
- ... Jaha.

Sen under resan hände det inget särskilt. Jag ankom i Göteborg vid tre någon gång och eftersom alla i familjen Saaranen, utom just min lilla älskling, visste om min visit hade pappa Saaranen, Tuomo, åkt in till stationen för att hämta upp mig och två biobiljetter som Linnéa skulle ha. Vi åkte hem till Enekullevägen 1 och jag kilade upp för trappen till den Linnéas dörr och knackade på. Inget svar. Jag steg in igenom dörren ändå.

- Hej... *konstpaus* Jag har biobiljetter till dig.
- Ehh... Vad gör du? (Det är helt mörkt i rummet och Linnéa förstod nog inte direkt vem det var som hade kommit in och väckt henne ur sin dvala)
- Jag står här, kom just in igenom din dörr. Den där. *pekar på dörren*
- Men... Du är ju i Uppsala? Vad gör du här? ÅHH! *Linnéas huvud förstår inte riktigt vad som händer och en våg av lycka väller över henne*
- Jag åkte hit. Jag kände för det.
- ÅHH! KRAM!!!

Vi hade en underbar helg ihop och just nu ligger jag här och dricker kaffe samtidigt som jag äter upp den sista kladdkakemuffinsen som Linnéas mamma skickade med hem. Det är något med den familjen som gör mig så otroligt glad.

Ett annat exempel på ett infall som jag bara kände för att göra var att tejpa upp en pappersremsa. Jag minns inte exakt längd såhär idag, men det var över 100meter kvittorulle jag hade silvertejpat fast på trottoaren den dagen. Det var så att min bästa vän Carro skulle komma och hälsa på och jag kände att jag behövde visa hur mycket hon betydde (och fortfarande betyder!) för mig. Därför lånade jag då den här kvittorullen, silvertejpen och en sax och tejpade fast denna remsa. Hade det inte vart för att tejpen tog slut hade jag tejpat upp hela remsan (200-300meter remsa). Varför gjorde jag nu det här?

-Hej!
-Öhh... Hej Kim! Varför är det en lång kvittoremsa upptejpad efter trottoaren?
-Jo... Alltså... Det finns de som säger: "Jag tycker om det såhär mycket!" och visar med att sträcka ut armarna. Ehh... jag ville också göra så, men mina armar räckte inte... så jag tejpade upp den här remsan! Det är över 120meter tror jag.