Vädersvängningar, humörsvängningar och små pårökta djur.

Det här höll på att bli ett surt inlägg, eller inget inlägg alls. Jag brukar oftast låta bli att skriva när jag är dåligt humör, mest för att det jag skriver då är ointressant (som omväxling, eller vaddå?) och jag vägrar bli en av alla "jag-hatar-livet-och-ingen-förstår-mig-förutom-den-där-killen-i-det-bandet-som-sjunger-den-texten-om-att-han-blev-lämnad-och-att-ingen-förstår-migblogg".

I vilket fall så var jag på väg hem från centralen och inte direkt på mitt bästa humör. En smärre snöstorm härjar i Uppsala och då under hemvägen var jag dåligt klädd. En man stod under en hållplatsskylt för SJs ersättningsbussar och kurade ihop sig. Jag antog att hans tåg blivit inställt pga snöovädret och att han nu skulle få stå där under denna gula metallpinne mitt i den hårda snöblåsten och vänta på en buss som också antagligen skulle ha blivit försenad. Det var någonstans då som det hände, anledningen till att jag sitter här och skriver och inte surar under en filt, det var då den här mannen tittar upp på mig, rakt i ögonen, och ler! Ett äkta jävla leende, inte ett "var det bra så?" eller Amerikanskt plastleende (Barack Obama i all ära, men han ser ut som någon form av pårökt djur när han ler), utan ett riktigt leende av glädje. Det gjorde i princip min dag.

Sen alla som säger att han kanske log åt någon som han skulle möta som kom bakom mig eller att bussen kom är hemska cyniker som borde skämmas.

För övrigt är alla sura inlägg märkta med etiketten "Gnäll". Så att de går att undvika :)