En morgon och Kims första gång.

vaknar, åhh.. snälla döda mig, klockan ringer inte, varför har inte klockan ringt, fan den är redan  tjugo över sju och varför har jag Magnus Uggla på hjärnan, måste duscha, handduk, den är blöt, schampo, balsam, duschcreme,  nycklar, ja, Linnéa, du får följa med ner och duscha, dörren till  lägenheten går inte att låsa, kallt trapphus, kallt golv i duschen, kallt vatten, varmt vatten, aj, kall, blöt handduk, kallt trapphus, vart är mina kläder, klockan är tjugo i åtta, kaffe...

Jag hann med bussen och småstressade hela vägen till skolan, står utanför klassrummet en aning försenad och knackar på... Ingen öppnar, knackar på igen, blir frustrerad och frågar en lärare i klassrummet bredvid om han kan öppna åt mig, han låser upp och ingen  är där. Läraren tittar på mig där jag står med rufsigt hår och röda ögon och frågar mig om jag har Alex som lärare. Jag svarar jag och läraren ser nöjt på mig och svarar att han är sjuk idag. 

...

Igår spelade jag inför folk för första gången, eller ja, för första gången inför stor grupp. Jag satt innan jag skulle gå upp och tänkte på ungefär exakt på allt jag skulle göra och vad jag INTE skulle göra. Jag skulle inte vinka och säga hej... INTE. Mitt namn ropades ut och jag kilade upp, kom av mig helt, sa hej och vinkade. Sedan började jag med första låten; Fängelset, en låt jag skrev till Linnéa för ett tag sen. Gitarren var väldigt ostämd och lite i ren panik spelade jag ändå färdigt låten. Sen stämde jag gitarren och spelade Bara mig, en låt om att vara besatt. Det gick också  sådär, jag får skylla på att sångmicen var VÄLDIG hög och gitarren kraftigt sänkt. För att höja stämningen spelade jag sedan Caligula, falskt. Efter det tackade jag för mig, sa att "programledarna" såg ut som Eric & Mackan och kilade av scenen.