Kim är sentimental (och nu snackar vi inte som ett emobarn utan en fucking sextioåring)

(inlägget nedan spårade ur lite, det var inte direkt meningen, men om man kikar på kategorier är det märkt med "gnäll" och du kan med gott samvete hoppa över att läsa det.)Jag brukar ofta kalla mig själv kreativ, estetisk eller (när självförtroendet är på topp) musiker. Det är en bra ursäkt för att ha det lite rörigt hemma.

Jag brukade fota väldigt mycket förr, något jag lagt av med helt sedan jag flyttade till Uppsala eftersom jag insåg att jag helt saknade talang. Fotot här ovan är jag dock stolt över, hur konstigt det än låter. Jag brukar alltid skämta om det och säga att jag kallar det "Min Uppväxt". Fast ju mer jag tänker på det så förtjänar det ändå just det namnet. Jag växte upp i en svensk småstad, passade aldrig in i majoriteten där, har skilda föräldrar med skilda uppfattningar om hur livet fungerar och vidare. En gång när jag och en kompis satt hemma och pratade minnen och jag berättade om min uppväxt kallade hon den rakt ut för "deprimerande". Om det var för att den var tråkigt eller helt enkelt deprimerande vet jag inte, men jag höll med henne då. Den lät oerhört hemskt, trots det så vet jag inte hur det hade varit att växt upp på något att annat sätt. Om än det kommit mycket tråkigt ur hur mitt liv varit tidigare så tror jag att jag lärt mig så mycket mer än vad den då rådande majoriteten i Säffle lärde sig under sina uppväxtår. Det är någonstans här som det där fotot kommer in i bilden. Jag tog det på en av mina eviga promenader runt kvarteret och jag tror inte jag minns så mycket alls rörande den.

Tittar man snabbt på den så ser man bara ett foto på en tunnel i dåligt väder. Tittar man lite mer kan man tänka sig mig gå där över bron och vara lycklig. För även om vädret är hemskt och den gråa betongbron fullständigt skriker apati så tycker jag ändå fotot känns trevligt.

Nu har jag ingen aning om vart jag vill komma med det här, men jag tror det hade att göra med att jag är en väldigt lycklig person, nästan jämt. Just nu har jag just insett att jag har fått tinnitus som jag nästan är helt säker på att den är permanent. På grund av det här har jag knappt kunna sova eller koppla av under det här lovet, i alla fall inte när det varit helt tyst runt mig. Det kommer ju egentligen aldrig bli tyst för mig nu, men konstigt nog är jag inte ledsen. Samma sak hände under julafton då jag råkade radera en bild från pappas mobil; en bild på farmor när hon håller i sin sista jordgubbe tagen kort innan hon dog. Visserligen skämdes jag ett tag, men det gick över framåt kvällen. När jag var liten var det precis såna småsaker som gjorde mig ledsen. Inte att mina föräldrar skilt sig (eller ja, det kanske var det som utlöste ångesten över småsaker?), min mammas nya man visade sig var en skitstövel (inte den nuvarande, han är trevlig eller att de barnen som just bott hos oss något år plötsligt blir utvisade. Det var saker som att jag kanske missade att gå på en teater,att jag inte städat mitt rum eller fått ett fel på något läxförhör i trean. Nu för tiden märker jag att knappt bryr mig alls om något sånt, häromdagen trodde jag att jag hade tappat både min mobil och mitt headset, men jag tror inte jag brydde mig alls. Kanske handlar det om omprioriteringar och perspektiv? Nu bor jag själv och har en helt underbar flickvän och framtiden känns inte alls lika långt bort som den faktiskt var när jag gick runt på Säffles gator och svor över att jag ville långt bort därifrån. Eller så har jag bara växt upp och lärt mig vad som är värt att ta på allvar. Okej, det var ungefär samma sak som omprioriteringar och perspektiv, men det lät trevligare.

För övrigt så ska jag till Linnéa idag. Om jag skulle blogga om hur glad är över det så skulle det antagligen ta hela dagen.