Kim leker bregottpaket

Jag borde egentligen blogga oftare, för jag känner att jag har massor att skriva. En massa onödiga tankar som jag bara längtar efter att få sprida ut till er. Om jag lyckas koncentrera mig tillräckligt någon gång kan jag lova att det kommer ploppa upp små osammanhängande inlägg om allt möjligt (ofta att jag stör mig på något eller har tänkt på något helt oväsentligt, som typ när feta människor äter fet mat och den känslan det ger mig). Men det blir nog inte på ett tag då jag är och har varit helt frånvarande i dagar. Lägenhetens renhållning går lite sådär, matlagningen likså och även skolan har fått ta lite stryk av att Kim i tankarna befinner sig någon helt annanstans. Som jag skrev i det förra inlägget så har det med Linnéa att göra. För att förtydliga det hela vill jag att ni tänker er in i en riktigt kall och regnig höstkväll. Det är natt och nästa buss kommer om någon timme, kylan biter hårt och den inte ens din snygga tunna jacka kan rädda det faktum att du står som en vandrande pinne med epilepsi och bara helt igenomborras av hård fuktig kyla. Kallt, blåsigt, mörkt och rent ut sagt förjävligt. Fast ändå ler du bara, eller inte bara ler; du skrattar och känner dig lyckligare än på länge. Varför? Svaret på den här frågan är den samma som på frågan varför jag är så frånvarande; Linnéa Saaranen. Som någon slags permanent antidepressiv medicin ligger hon där längst bak i mitt huvud och gör mig glad; jämt. Och då menar jag inte värmländskt jämt (som i; jag ska bara eller lite) utan då menar jag jämt som i alltid. Det sista jag tänkte på innan jag somnade igår, det första jag tänkte på när jag vaknade, det senaste jag tänkte på när jag grät, det som fick mig att orka springa på gympan idag, det som får mig att bli helt glad i vilken sitation som helst och som bara, hela tiden, på alla plan, förgyller min tillvaro. Jag är frånvarande, kär, glad, smörig, blödig, mesig, känslig, okoncentrad, omogen, slarvig, på små rosa moln och alldeles alldeles nöjd med mig själv ändå. Det gör inget om jag råkar kalla mina lärare för Linnéa, det gör ingenting att jag ibland avbryter meningar bara för att stå och fånle, det gör ingenting att jag går in i saker och ramlar, för jag, Kim Johansson, är kär, fånigt kär och den här texten har jag inte stannat en enda gång i, förutom för att svara när Linnéa skriver på msn. Jag är konstig, glad och kär. Jag är kär. Frågan är om det kan klassas som en sjukdom? Jag sa det till min svenskalärare när jag försökte prata om en bok men inte lyckades. Ungefär; "Ojj, du får ursäkta att jag är så virrig, men jag är kär." blev det ungefär. "Jasså? Grattis!" svarade han. Det kändes bra. Nu borde jag egentligen plugga.